Kvällspressen slutar aldrig att förvåna mig. De tar priset i dumhet varje dag. När jag inte längre tror att de kan göra fler idiotiska nyheter av en fjäder motbevisar de mig om och om igen. Mensa-medlemmarna på Expressen hade visst lite nyhetstorka, men så kom ju det här och räddade upp hela situationen:

Ska man alltså förfäras av den hemska tygbubbla där fram? Jomen förstår ni inte vad den kan innebära? Inte kan det väl vara så att det är en snopp där under? Åh jo, det kan det. En snopp! Där under! Nu har han ju gjort bort sig Luke. Attans bananer. Springer runt och visar snorren sådär. Visserligen under en himla massa tyg. Men ändå. Det gör han nog inte om. Det är inte okej. Gör om gör rätt! Det får bli bylsfritt tyg i byxorna nästa gång. Eller kanske klippa av pickadollen. Det är ju de alternativen han har att välja mellan karln. För det där går bara inte. Det är förfärligt.

Och ja, det är första april idag.. men nej, jag skojar verkligen inte.

På väg hem från jobbet idag möttes jag av en lösspringande tax som snabbt var framme och nosade mig på smalbenen. Efter kom en stressad matte; “Nej Elsa! Elsa kom hit! ELSA!”. Jag blev lite full i skratt. Elsa liksom. På en liten tax.
Sedan kom jag på att jag själv varit mycket noga med att döpa mina husdjur med “riktiga” namn. Plutten, Pricken och Skrutte har gått fetbort.
Mina två fiskar jag hade i tio-årsåldern döptes med omsorg till Sara och Peter. Det var de finaste fisknamnen jag kunde tänka mig. Namnen passade så perfekt ihop att jag bestämde mig då för att döpa mina framtida barn till detsamma.*
Mina två första katter döptes till Jesper och Jessica, ännu mer finklingande namn, och givetvis helt mänskliga.**
Jag hade en (jätteäcklig) vandrande pinne också. Men någon berättade att dessa djur är tvåkönade – vilket gjorde namnvalet lite svårare. Det fick bli fifty-fifty och pinnen döptes till Maxiris. Max och Iris i ett ord. Fast det uttalades som max-i-ris.

Nu däremot har jag två katter som är döpta efter dödsänglar ur Koranen***. Och det är helt och hållet Romeos fel.  Han ville bestämt att katterna skulle få farliga namn, precis som Gargamels katt i Smurfarna.
Hade jag fått välja hade de förmodligen hetat Melker och Göran idag. Och plötsligt är kanske Elsa inte så tokigt på en tax ändå.

*På den tiden bodde det en grannfamilj på samma gata med två barn döpta till Peter och Sabina. Jag kunde för mitt liv inte förstå varför föräldrarna inte döpt dottern till Sara, det skulle passat såå mycket bättre, I tell ya.
**Namnet Jesper fick jag från ett dagisbarn som gick på det dagis jag mellanstadie-praktiserade på, han var så himla lik mitt marsvin (som hette Bessie, och därmed är undantaget från mina annars svenssonaktiga husdjursnamn). De hade samma ögon på någe vis, och Jesper blev därefter ett kärt namn.
***De heter alltså inte Jambollen och Smygarn på riktigt.

Sälen ja. Vi gjorde oss en weekend dit i slutet på januari och man kan väl sammanfatta helgen så här: jag blir aldrig någon Gunde Svan. Vilket på många plan känns helt okej. Men ändå. Skidåkning är inte en av de saker jag kommer vara bra på i mitt liv. Förstod jag när jag fallit tio gånger på tio meter. Och inte för mitt liv kunde lära mig att varken svänga eller bromsa. Och det var himla läskigt när treåringar som förmodligen föddes med skidutrustning kom farande runt fötterna på en. Hua.

Alltså, jag vet att jag har hört till en ovanlig sort som vid 25-års ålder aldrig stått  på ett par slalomskidor. Så det är ju skönt på sitt sätt att jag nu har gjort det, och kan stryka det från listan över allt man behöver göra innan man dör.

Utöver de traumatiska ögonblicken i backarna hade vi mycket trevligt. Vi var sju stycken sammanlagt och om kvällarna blev det sällskapsspel, vin och god mat framför vedspisen. Jag kan tänka mig att åka dit igen. Om jag slipper pjäxor och skidor förstås. Mat och vin framför brasan är mer min melodi. För äta och dricka – det kan jag.

Att komma hem till en tom lägenhet vid åtta-tiden en lördagkväll är ingen hit. Vad ska man hitta på i ensamheten? Det är helt enkelt helt fel tid. Vid tolv är okej, då är det ändå snart dags att knoppa. Vid fem är också okej, då hinner man planera in något nytt. Men åtta. Kvällen är half gone. Så här har jag suttit deppig över att lördagskvällen gått åt till inget och dämpar mina sorger med en kvällskaffe så att jag ändå inte kommer kunna somna innan klockan tre. Romeo är ute med resten av karlarna i min tjocka släkt och super till. Vilket ju är helt okej för min del, det är ju roligt att de bekantar sig med varandra, vilket man gör när man super till för övrigt. Men det ekar lite tomt här hemma mellan jamningarna från Jambollen, och jag känner mig himlans ensam.

Långpromenad härom kvällen, älven ligger vit och trots att man suktar efter värme längtar man verkligen inte efter töväder när allt detta vackra vita ska smälta till slask.

För nörd är vad jag kallas här hemma numera. Jag och iphonen är oskiljaktiga. Med alla spel och skoj kan man göra den som ny varje dag, den har liksom ingen chans att bli tråkig. Det är true love mina vänner. True love.