Varför känner man sig ensammast i hela världen när man pluggar för? I alla fall när man skriver uppsats. Dels så är ingen i närheten av de man umgås med ett dugg intresserade av vad man gör, så fort man börjar prata forskningsansatser, teori och metod så hittar de några mycket mer intressanta fläckar i taket att lägga uppmärksamheten på. Förståeligt, såklart. Dels så har man ändå inte tid att umgås med någon av dem. De andra i klassen har sina egna uppsatser att bry sig om. Man bara sitter här begravd i sina böcker och papper med ett glas julmust som enda kompis och tycker synd om sig själv. Medan alla andra har roligt och lever loppan och lagar knäck och köper julklappar och tar en fika och klär julgranar och tittar på luciatåg så sitter jag här, alldeles ensam och stressad och gör en uppsats som ändå ingen bryr sig om, inte ens jag.
Ett par månaders tid, en jul och ett nyår ska jag sitta här och vara ensammast i hela världen. Sen ska jag börja leva mitt liv. Hoppas det blir värt det.

Ahh vad skönt! 3 skolor är nu fixade, 9 intervjuer totalt, kanske fler + en kanskeskola som skulle innebära ytterligare några intervjuer om de hade möjlighet att ställa upp. Den sista rektorn som jag pratade med idag var supertrevlig och tyckte absolut att jag skulle komma, och att det var självklart att de ställde upp. Vilken man! Det är annat det, än de där surkärringarna som minsann inte hade tid.* Nu lättade en sten – kanske jag får mig en färdig c-ppsats ändå tilslut!

—

*Jaja, förlåt. De var kanske inte surkärringar egentligen. Jo den ena var faktiskt det. Kanske inte den andra. Men tid hade de inte, och för en stressad student som inte heller har tid så är andra som inte har tid ena riktiga käppen-i-hjulet-jävlar.

Varför är det så att kvinnliga rektorer tackar nej till att bidra med intervjuer till mitt arbete medan de manliga rektorerna tackar ja*? Är det könsbaserat huruvida man vill hjälpa en stackars student i nöd?

—

*och pratar frisyrer?

Jag ska använda min gamla grundskola i min c-uppsatsstudie. Ringde precis till rekton, som även var rektor på min tid, och frågade om han hade tid med mig. Han frågade om jag var från stan, och jag sa att jag faktiskt gått på skolan för ett antal år sedan. Han frågade vilket år, och vilken klass.

Rektorn: “Jag bäddrar i en skolkatalog här förstår du.”
Oh no. Why, God why?!?!
Jag: “Ehehe.. va? Jaha okej.. hehe”.
Tystnad. Länge.
Rektorn: “Jaa, nu ser jag dig här. Jag känner inte igen dig.”
Jag: “Hehe nej, så kan det ju vara..” Jag skulle inte känna igen honom heller. Jag såg honom ju aldrig.
Rektorn: “Men du hade fin frisyr där i åttan i alla fall. En sån där uppsatt. Som tar en halvtimme att göra på morgonen.”
Ehh… okej.

Jag ska dessutom intervjua min gamla SO-lärare. Ja herregud. Hur ska man kunna vara professionell och ställa djupa och bra frågor, medan han sitter och smilar lite för sig själv, stolt över att ha producerat en så bra socionomstudent, samtidigt som man för honom alltid kommer vara den där finniga och blyga lilla tjejen i nionde klass?

Yes. Tre sidor text har producerats på uppsatsen. I’m pretty proud. I morgon måste jag ringa runt och boka intervjutider. Jag är på gång!

Hur kommer det sig att jag bara lyckas skriva en mening per dag på den jävla c-uppsatsen innan det tar stopp? Liksom blockar helt? 2 veckor och en dag har gått – 15 meningar har skrivits. Det värsta är att det är helt sant, jag räknade dem precis. Det ger mig lite hjärtklappning. Idag måste det komma ett genombrott. Jag måste skriva sidvis med text för att komma i kapp. Today is the day. Eller? Äh. Mera kaffe. Skriva. Läsa. Skriva. Mitt liv just nu. Suck.

Shit. Jag tror att den är färdig. Jag vet i alla fall inte vad mer jag skulle göra med den. Tent-jävel alltså. Så jag tror att jag postar den nu. Jag är lite nervös, som alltid när jag lämnar tentor. För som vanligt är jag otroligt missnöjd, samtidigt som jag inte vet hur jag skulle kunna göra det på ett annat sätt. Jag tror jag postar den nu. Jag tror jag är klar. Ja. Jag tror det. Fan vilken ångest fram tills resultatet kommer. Sista hemtentan.

Om jag inte behöver göra om den vill säga.