Alltid när jag är lite pressad eller nervös, alá jobbintervju-nervös eller viktig-presentation-nervös (eller om man bara ska handla en löningsfredag eftermiddag på Maxi) så ska mina ögonbryn lägga sig i. Inte på vilket sätt som helst. Det är inte så att de börjar flirta lite grann eller något annat som näst intill skulle kunna vara lite trevligt. Nej, trevliga är de inte. De börjar nämligen svettas. Bara sådär. Alltså, bara i stråna ovanför glysena, inget annat i fejan drabbas av samma stress-symptom (tack och lov). Jag vet inte om det egentligen syns, och det handlar kanske inte om så mycket svett som jag inbillar mig. Men ändå.
Jag undrar vad biologin och vetenskapen har för förklaring till det här. Ja, jag tycker minsann att de kan stå till svars för att ha infört något så urbota dumt. Varför är det nödvändigt?! Är det verkligen det bästa sättet att göra sig av med kroppsvätskor på? Varför kunde de i så fall inte ha placerat de där nervositets-svett-organen bakom öronen istället? Ja, jag bara undrar.

Note to self: Ta patent på ögonbrynsdeo.

Jag har haft mitt navelhål i 6 år nu ganska precis. Det har inte krånglat nämnvärt någon gång, men har heller aldrig velat läka alldeles för mycket, så jag har inte varit så intensiv med smyckesbyten, utan haft läkpiercing i nästan hela tiden, och både jag och navelhålet har varit nöjda med det. Men så blev jag plötsligt lite sugen på förnyelse..
En utav de nya navelpiercingarna som jag då köpte, var lite extra vass i gängorna och navelhålet gillade den inte, varpå det började blöda när jag satte i den. Fan också. Jaja, det läker igen tids nog tänkte jag. Det blödde ganska mycket. Och blev liksom aldrig riktigt bra under de veckor jag hade det nya fina smycket. Så jag bytte tillbaka till läkpiercingen och det gick vägen utan värst mycket blodspill och jag började om proceduren med sterilt-vatten-tvätt några gånger per dag.
Det såg fint ut fram tills nu, då det utan påfrestningar utifrån plötsligt börjat blöda på nytt och skorpa sig och sådana trevligheter. Det är inte rött eller fult runt om, men själva hålet ser sprucket ut, och jag vet inte varför. Det är som om navelhålet är jävligt bara för att. Han tyckte kanske att det var jädrigt onödigt att pynta med extra krafs när det är fint som det är, och liksom vill understryka (och överdriva) det extra mycket. Det räcker nu, jag har fattat poängen.
Jag ber till gudarna att det kan få läka och bli fint igen, så ska jag aldrig mer byta till fina smycken med dinglande kristaller, jag lovar. Bara jag får ha kvar mitt fina navelhål.
Och jag vill helst slippa se mamma i who-knows-best-minen med ett allvarsamt men ack så besserwissigt “vad var det jag sa?!” när hennes förmanande ord från dagen jag bestämt skulle hålsätta min magknapp åter kommer upp på tapeten och jag åkt på blodförgiftning.