Systerdottern har fått flytta till ett annat hem nu. Tack vare en jävla idiot till kille som sextrakasserade henne på det förra hemmet. Vilket gjorde att hon slängde en kaffekopp i skallen på honom. Något han helt klart förtjänade. Dessvärre ville systerdottern inte berätta för personalen varför hon gjorde som hon gjorde, och därför blev alla liksom väldigt arga på henne och inte på idioten. Killen påminde henne om alla andra elaka killar hon råkat ut för tidigare i livet. Hon har inte haft det lätt om man säger så, och har fog för att kalla killar/män för svin och våldtäktsmän.

Mamma sa till henne att det var himla bra gjort och att hon ska fortsätta kasta koppar i huvudet på idioter. Jag tycker visserligen inte att det är helt lämpligt att förespråka våld när det gäller en labil, knarkande och kriminell tonåring, men what the heck, jag hade förmodligen gjort likadant. Det bästa vore förstås om hon berättade för de runtomkring vad som händer istället för att ta saken i egna händer. Hur som helst värker det i hjärtat på mig över att hon ska behöva vara med om mer skit, att det bara inte kan få vara bra ett tag.

Varför är det så ofta motvind för de som endast har ett litet segel att ta sig fram med? Jag bara undrar.

Enligt mina föräldrar som hälsade på vår älskade knarkare på behandlingshemmet, verkar hon nu mycket piggare, nästan som innan hon blev just en knarkare. Samtidigt finns en viss rädsla för att hon tänker “Jag klarade mig ju den här gången, det gör jag nästa gång också.” Att hon ska börja igen så fort hon kommer ut. Hon hann ju aldrig nå botten, hann aldrig förstå hur farligt och destruktivt knarket är. Det hann bara upplevas som alldeles underbart.

Vi vet allihop att det långt ifrån är över bara för att hon verkar piggare, gladare och nästan “som innan”. Vi vet det. Vi förväntar oss inget. Hon blir kvar på hemmet ett bra tag till förhoppningsvis. Hon har fått en bra psykolog, “den första som förstår henne”. Hoppas bara att hon själv förstår ett och annat också.

Min syster och hennes man åkte upp till Sörmland igår för att förse skitungen med en bättre dator (än den bärbara hon först fick med sig), en som klarar av alla nya datorspel på marknaden. Syftet var ju att systerdottern skulle kunna hålla sig sysselsatt där på behandlingshemmet, och som hon tjatat om denna dator sen. Pappa hade fixat med nytt grafikkort och minne för hennes skull. Men när syrran dök upp med den, blev systerdottern fly förbannad över att den nya datorn var helt inkompetent gällande internetsurfning – möjligheten var helt bortplockad. Man får nämligen inte surfa alls på behandlingshemmet, och det finns ingen uppkoppling till huset, men skitungen hade ju varit smart och köpt ett usb-modem som hon i hemlighet använt på den bärbara datorn. Så hon har haft all möjlighet i världen att hålla kontakten med knarkpolarna här hemma under tiden på hemmet. Och haft möjlighet att skaffa nya knarkpolare i närheten av behandlingshemmet. Men nu när nya datorn inte hade den finessen blev hon galen av ilska, och stack helt enkelt ifrån behandlingshemmet. Jävla förbannade ungjävel. Ursäkta mig men jag blir något frustrerad. Varför måste hon alltid vara steget före? Och hur i hellskotta kommer det sig att en 15-årig knarkunge lyckas ha sådan makt över alla i närheten? Och varför, varför är hon så egoistiskt otacksam över allt man gör för henne, varför beter hon sig som en jävla skitunge?

Skitungen 1 – 0 Familjen

Syrran var dock klok och tog båda datorerna med sig hem.

Skitungen 1 – 1 Familjen

Men systerdottern hittar säkerligen på något nytt sätt att få kontakt med knarkarvärlden innan man hinner säga grisblink. Hur länge dröjer det innan ett LVU nu tro?

Mamma ringde precis och berättade att systerdottern och hennes nyblivna kumpan på behandlingshemmet hade köpt smuggelsprit under disk i en kiosk. Jaja, inte så förvånande, det förstår vi väl att hon kommer supa och knarka många gånger till innan hon blir “frisk”. Men att hon redan efter ett par veckor på behandlingshemmet fått kontakter nog för att egenhändigt kunna inhandla en 75:a sprit för att dämpa knarksuget, det hade vi kanske inte väntat oss. Eller ja. Vi hittade ju en limtub i hennes väska i söndags som vi utan hennes vetskap tog med hem, och det förvånade ju oss inte egentligen. Njae. Vi är väl ganska medvetna om att hon kommer vara fullfjädrad knarkare ett tag till. Men det kommer nog att kännas lite snopet, eller i alla fall väldigt besviket för varje gång nyheten kommer att hon supit eller knarkat.

Frågan är väl om det är dags för LVU, eller om man tror att hon kommer klara av att vara på ett öppet hem, när hon nu kan gå på promenix och inhandla sprit sådär enkelt. Mamma blev givetvis tokig, ringde Aftonbladet med en bestämd order: ”Jämna kiosk-fan med marken!”.  Hon litar inte på att polisanmälan gör sitt. Och det gör den förmodligen inte heller. Natten då vi hittade systerdottern hög lämnade vi massvis med uppgifter om namn, adresser och information om potentiella knarklangare. Men hände något? Nej. Däremot har min svåger en bra kontakt med sin granne som råkar vara polis och han har lovat att sätta span på de där namnen. Se, det där med att ha kontakter gäller nämligen inom poliskåren också. Så nu slipper morsan kanske på egen hand åka runt och mordhota knarkkungar. Vilket känns bra, för man har ju fått för sig att det kan vara lite farligt att leka med knarkligor sådär. De kan vara lite stingsliga och aggressiva, har man hört. Mamma är visserligen inte rädd för stingsliga narkomaner, men det vore lite otrevligt om hon blev mördad, det tycker jag ju. Hon har redan hunnit hota ett par av knarkarna på de där adresserna, men de var skyhöga när hon knackade på så man hoppas ju att de inte minns henne så jätteväl.

Appropå det här med poliser och knark. Syrran ville att polisen skulle ta med sin en knarkhund hem till villan, för att kunna kontrollera att allt knark verkligen var borta och att inget mer var gömt i hemmet (sprutan hittades på ett ställe, tabletter på ett annat, kunde amfetamin finnas ytterligare någonstans?). Men det gick ju inte, eftersom då måste en husrannsakan till. Och det är alldeles för krångligt, trots att husägaren bönar och ber om det. Visst är det tragikomiskt? Syrran vill så gärna vara säker på att hennes hem är knarkfritt, men det är för byråkratiskt krångligt att låta en hund sniffa i skrymslen och vrår att det är en bättre planering att se om systerdottern blir hög vid första bästa hemkomst istället.

I söndags hälsade jag och mamma som sagt på hos systerdottern på behandlingshemmet. Det ser ut som ett vanligt bostadshus, rosamålat och beläget i en ort som gud glömt för flera hundra år sedan (han välsignade den inte med en enda klädaffär innan han bestämt glömde bort den, hur klarar sig folk?). Nåväl, huset är nog helt okej för abstinensstinna knarkare. Som då min idiotiska systerdotter numera är. För idiot är hon så det sjunger om det. Jag älskar henne otroligt mycket, men det finns inget så frustrerande och provocerande som en tonåring som bestämt sig för att knarka och under inga omständigheter tänker sluta. För knark är ju bra. Metamfetamin är skitbra. Det gör inget att tusen hjärnceller dör för varje spruta, det gör inget att man dör innan man fyllt 20, det gör inget att familjemedlemmar runtomkring gråter blod av sorg – metamfetamin är det bästa som finns. Det gör inget alls att det är så dyrt att finansera sitt missbruk att man får sälja sin egen kropp för att ha råd att låta hjärnan falla sönder. För metamfetamin är så in i helvete bra. Jävla idiotiska skitunge. Jag ville just då faktiskt klappa till henne så hårt över skallen att hon skulle vakna upp ur knark-koman och inse hur jävla dumt allt hon säger låter. Jag ville klappa till henne för att hon var så korkad att jag skämdes. Jag ville klappa till henne för att det inte är hon som skäms. 
Jag skyller på att knarket gjort henne korkad. Att det är metamfetaminet som fått hjärnan att ruttna sönder. Jag ber till högre makter att den blir återställd när knarket gått ur kroppen. Hon har fått en knarkskalle, en amfetaminhjärna. Och en sådan fungerar förmodligen lika väl som en amöbahjärna. Inte alls med andra ord. Jävla förbannade idiotiska ungjävel.

Jag klappade förstås aldrig till henne. Jag sa förstås aldrig till henne att hon är en idiot. Jag kramade henne och sa att allt blir bra. Men egentligen önskar jag att hon hade fått en fet smäll på käften, så arg, besviken,ledsen och uppgiven är jag.

Angående den här krisen vet jag inte riktigt hur jag ska formulera mig. För att jag inte ska börja gråta och begrava mig i sorgen, måste jag nog bara vara helt saklig. Bara skriva det. Bara få det ur mig. Jag vet nämligen inte hur man hanterar sånt här inom sig.

Min älskade systerdotter, 15 år.. är narkoman. Sprutnarkoman.

Så. Då var det sagt. Det känns för overkligt för att vara sant. Och någonstans gör förnuftet att kroppen vägrar känna, vägrar inse hur sant det är, för att det skulle göra alldeles för ont.

Om man spolar tillbaka tiden en hel vecka precis så skulle jag fortfarande vara omedveten om detta. Jag skulle precis lasta in sista lasagnen i ugnen som jag gjort inför 30-årsfesten på lördagen. Jag skulle fixa med kläder, se på tv, ha en lugn och fridfull fredagkväll.

Det blev ingen lugn fredagkväll. En dryg timme senare har jag och min mamma åkt i ilfart hem till min systerdotter efter ett telefonsamtal från henne och där hittat henne hög. Med en än mer stenad äldre kille däckad i vardagsrumssoffan. Jag fick ringa efter polisen och fyra uniformer kom efter tio minuter. Natten tillbringades hos polisen där proverna visade amfetamin, metamfetamin, hasch och olika läkemedel. Blandmissbrukare. Tabletter, röka.. och sprutor. Hon hade till och med en spruta gömd hemma. I en papperskorg på toaletten. I en fin 3-miljoners villa.

Och plötsligt kommer ingenting någonsin mer bli vad det en gång har varit.