May19
Om än en omständig sådan. Jag skrev som sagt på årskortskontraktet i torsdags. Ångestladdat, men jag försökte lura min hjärna att det visst skulle bli kul. Igår kväll började Romeo tjata. Vi skulle visst till gymmet och träna. För första gången för min del. “Nej, jag har veeerkligen ingen lust idag, vilken annan dag som helst, men inte just idag för det är sent och det är si och så *och alla ursäkter jag någonsin kan komma på för att slippa gymma*”. Så lät det. Jag och ett årskort. Jees liksom.
Han: “Åh vad du är lat. Du är den lataste jag känner. Du är såå lat. LAT är du.” *försöker med psykologi*
Jag (som utan tvekan håller fullständigt med om saken): “Det biter inte på mig med sånt där psykologiskt snack serru. Jag vill inte gymma idag.”
Han: “Tänk vad stolt du kommer vara över dig själv om vi går till gymmet nu. Du kommer bli såå nöjd efteråt.” *Byter taktik*
Jag: “Okej, vi går till gymmet.” *Faller pladask för det där med stolthet.*
Så halv nio igår kväll gick vi promenaden till gymmet.* Och gymmade. Lite ångestladdad maskin-träning innan jag hoppade till kondition på en sån där gå-och-samtaidigt-röra-på-armarna-maskin. Det var faktiskt nästan roligt. Tills vi 21.40 skulle traska hemåt igen, och insåg att dörren till herrarnas omklädningsrum, där vi lagt alla våra tillhörigheter, var låst och inte gick att öppna med passerkortet som det borde.** Den fullkomligt vägrade att öppna sig och släppa in oss till jackor, hemnycklar, mobiltelefoner och annat nyttigt som kan vara bra att ha för att överleva. Där stod vi som två fån en sen tisdagskväll i en mörk korridor med endast en glasdörr mellan oss och en tv-kväll hemma i soffan. Ingen arbetande människa i hela byggnanden. Jag såg mig själv övernatta på en pilatesmatta med någons kvarglömda träningsshorts som kudde.
Vi gick tillbaka till gymdelen för att se om vi kunde hitta någon annan kvällshurtig och fråga om han/hon visste hur man skulle bära sig åt för att komma in till omklädningsrummet. Vid ett springband stod en stor bufflig kille med en perfekt klippt page som slutade strax under örsnibbarna, så där så att små perfekt geléade vingar stack ut på båda sidor om käkarna. Yes, tänkte Romeo som inte var sugen på att bekanta sig med en förvuxen gym-brat. Men när den förvuxna braten med den perfekt klippta och geleade pagen öppnade munnen var det Nalle Puhs röst som kom ut. Han pratade så försiktigt och mes-proppigt att självaste Mark Levengood stod i lä. Han var alltså ingen föredetta gym-brat, utan ett himla sött förvuxet barn. Hursomhelst, han och hans flickvän hjälpte oss att ringa efter vaktmästare som skulle komma och hjälpa oss in i omklädningsrummet så att vi kunde hämta våra grejer. (Sedan visade det sig ju visserligen att dörren inte alls var helt låst, utan att det bara var Romeos passerkort som blivit avaktiverat, medan mitt fungerade perfekt. Taskigt att vi inte provade mitt kort INNAN vi hade ringt till vaktis dock. Nalle Puh var lika glad ändå och visade stolt sin fina tisha med favoritbilen på och berättade att han minsann var med i dagens tidning med sin fina bil. Intresseklubben antecknade med fåniga flin och bara ville hem.)
Hursomhelt, slutet gott, allting gott. Vi hann hem till Ballar av stål och vi fick en ny bekantskap i form av en något förvuxen Nalle Puh med perfekt page och biltisha. Och jag fick anledning att idag äta upp en halv förpackning carted’or-glass, eftersom jag förlorat tillräckligt många kalorier under gårdagens gympass.
Med stoltheten i behåll dessutom.
*Det är ett sånt där nyckelgym dit man kan gå även efter stängning.
**Varför ett gym väljer att låsa just sitt omklädningsrum nattetid är ju en gåta. Är det ifall någon skulle springa in där och sno åt sig några av skåpen? Eller kanske handukshängarna? Eller ve och fasa, ta med sig hela pissoaren hem?
