Jag ska använda min gamla grundskola i min c-uppsatsstudie. Ringde precis till rekton, som även var rektor på min tid, och frågade om han hade tid med mig. Han frågade om jag var från stan, och jag sa att jag faktiskt gått på skolan för ett antal år sedan. Han frågade vilket år, och vilken klass.

Rektorn: “Jag bäddrar i en skolkatalog här förstår du.”
Oh no. Why, God why?!?!
Jag: “Ehehe.. va? Jaha okej.. hehe”.
Tystnad. Länge.
Rektorn: “Jaa, nu ser jag dig här. Jag känner inte igen dig.”
Jag: “Hehe nej, så kan det ju vara..” Jag skulle inte känna igen honom heller. Jag såg honom ju aldrig.
Rektorn: “Men du hade fin frisyr där i åttan i alla fall. En sån där uppsatt. Som tar en halvtimme att göra på morgonen.”
Ehh… okej.

Jag ska dessutom intervjua min gamla SO-lärare. Ja herregud. Hur ska man kunna vara professionell och ställa djupa och bra frågor, medan han sitter och smilar lite för sig själv, stolt över att ha producerat en så bra socionomstudent, samtidigt som man för honom alltid kommer vara den där finniga och blyga lilla tjejen i nionde klass?

Jag fick precis en sån där flashback. Från skolavslutningarna i lågstadiet. Med Den blomstertid nu kommer som har skrålats av ljusa lågstadieröster från en utomhusscen framför stolta tuppar till föräldrar med kameror runt halsen och stora leenden. Den där känslan av att sedan traska ner från skolgården i en blommig klänning och våfflat hår med hela sommarlovet framför sig och solen som skiner på nykläckta björklöv. Och veta att man har flera hundra veckor tills skolan börjar igen, och under tiden ska man bada och leka och bygga sandslott och gunga och skicka flaskpost och tälja barkbåtar och meta.
Alltid när jag kom hem från de där avslutningarna (ofta tillsammans med mamma som hade lättare att ta ledigt från jobbet för att följa med) ville jag att vi skulle spela badminton på gårdsgatan framför huset. Det var liksom som ett bevis på att sommaren äntligen var kommen, och jag var lyckligast i världen, medan mamma stressat tittade på klockan och snart ville börja med maten.
Jag kommer aldrig få uppleva den där känslan igen. Skolavslutningskänslan med hela sommarlovet framför sig. Aldrig. Kanske jag får låna lite, lite av den där känslan när mina barn har avslutning?
Eller så är jag bara stressad över att få börja med maten.